Signalöverföring

Känner du till att när vi ska göra något så kopplar hjärnan ihop hjärnceller i olika mönster så att vi till exempel kan cykla eller vissla? Läs mer om hjärncellerna och hur de jobbar här.

Människan har cirka 100 miljarder hjärnceller (nervceller). De kopplar ihop sig med varandra i olika mönster för olika tankar och aktiviteter. Det finns en mängd olika typer av hjärnceller men majoriteten av dem består av en kropp (soma), ett ben (axon) med en fot och flera armar (dendriter) med händer. En hjärncell kopplar ihop sig genom att fästa sin fot på en annan hjärncells kropp eller någon av armarna.

Det kan också vara en hand som kopplar fast på en kropp eller en annan hjärncells arm. Runt benet (axonet)  finns ett skyddande lager, en sorts isolering som ska göra så att det går fortare att skicka meddelanden via benet. Benen kan vara allt från någon millimeter ända upp till en meter långt. Det blir alltid ett litet mellanrum kvar mellan händer, fötter och kroppar. De kan inte koppla ihop sig helt. Mellanrummet måste överbryggas för att signalen ska kunna ta sig över gapet och vidare. Det görs med hjälp av en signalsubstans.

Signalsubstansen blir som en lite sjö i mellanrummet och den gör att signalen kan ta sig över och vidare till nästa hjärncell eller vidare till andra celler i kroppen. Kanske för att få fram ett meddelande om att man ska vicka på lilltån.

Hjärnan bildar kopplingar (synapser) mellan nervceller för varje sak man gör, tänker eller lär in. De nervceller som behövs för en viss uppgift kopplas samman till ett nät med hjälp av synapserna. Nervcellerna skickar meddelandet om vad som ska göras mellan sig i ett bestämt mönster. Från början är mönstret tunt och skört och bryts lätt men ju mer man använder det desto större och starkare blir det.

Det man lärt sig som barn och som nu sitter i ”ryggmärgen” kan liknas vid rena motorvägarna jämfört med de spindeltrådstunna nya mönster man har när man just börjat prova sig fram. När man tar sig an någonting nytt och ska skapa de där spindeltrådstunna kopplingarna är det svårt att få till det. Hjärnan behöver hjälp och börjar snabbt leta efter tidigare erfarenheter. Ibland hittar den ingen tidigare erfarenhet. Den tar då något liknande som kanske inte alls passar för tillfället hellre än att skapa nytt. Det är därför man gärna sitter kvar i soffan och tittar på TV fast man varje morgon bestämt sig för att börja träna. Hjärnan hittar inte nätet av kopplingar för träning. Vid 11-års ålder har man som flest kopplingar. De som inte kommer till användning försvinner så man har färre när man är vuxen men de man har är de man använder. Det är därför det är bra att prova på så många olika saker som möjligt när man är barn. Ju fler kopplingar som används desto fler får  man behålla. Use it or lose it!

Om man tar sig förbi hindret och lyckas ta sig till träningen i några veckor kommer snart känslan av att man verkligen vill gå dit. Man behöver inte längre tvinga sig själv eftersom nätet blivit starkare. Belöningscentrum vaknar till och man får en dusch av må-bra-hormoner vilket gör att det nu känns ännu bättre. En positiv spiral har satts igång. Hjärnans förmåga till utveckling och förändring är helt otrolig och det gäller att utnyttja den till max. Hjärnan är vad man kallar plastisk, det vill säga förändringsbar, hela livet.